Det här med roommates är en upplevelse i sig, tyvärr inte den positiva som jag hade hoppats på. Dagen vi flyttade in var jag först till lägenheten och väntade i timmar, jag hade ingen aning om vilka mina roommates skulle vara mer än till namn och jag var så nyfiken. Jag tänkte att utav tre stycken så skulle det nog i alla fall vara någon som var en fullträff. Redan efter första mötet så insåg jag att ingen av dem var särskilt lik mig men kom överens gjorde vi.

Numera pratar vi knappt med varandra, någon av oss. Vi gömmer oss på våra rum och går om varandra. JAg vet aldrig vem som är hemma och hör jag att någon är ute i köket eller vardagsrummet så väntar man tills det är tomt där. Det är inte så att vi är osams, det hade förstås varit riktigt jobbigt men vi har inte fattat tycke för varandra heller.

Vi är så otroligt olika och den fjärde, japanskan, ser jag inte ens som en roommate. Jag har sett henne totalt 5 minuter på 9 veckor och utbytt ännu färre meningar. Hon är aldrig hemma.

Det funkar, jag vantrivs inte i lägenheten eller så men det är trist för det hade kunnat varit så roligt om man hade fått roliga roommates. Tur att jag har världens bästa granne i Scarlett i alla fall, jag får springa över dit titt som tätt i stället. Jag önskar jag kunde packa ner henne i resväskan när jag ska hem.

! :